fredag 29 juni 2012
Kl 21,50
Jag tar en bloggpaus på några dagar.
Men innan jag släcker ner datorn för idag vill jag tacka SRF för den tysta minuten som hölls för Julia idag på Akka stadion, samt för initiativet att samla in pengar till Barncancerfonden.
Jag hoppas Julias träskrin blev fullt av slantar innan dagen var slut.
Och så vill jag tacka alla som redan satt in pengar till minnesfonden. Ert engagemang värmer!
Och till er som läser som tycker det är svårt att möta oss...man behöver inte säga något. Det kan räcka med en blick för att förstå att ni tänker på oss. Men snälla- vänd er inte bort! Det känns inte bra varken för er eller oss.
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sänder en stor omfamning till er alla <3 den innehåller varken bortvänt huvud eller byte av trottoarsida! Jag känner med er ända till månen & tillbaka hem! / Sandra m fam i Vikene
SvaraRaderaGår inte en dag utan att jag tänker på er och vad ni går igenom. Kramar, kramar och åter kramar...
SvaraRaderaMånga kramar till er alla idag och en mega stor till kusin från Leo. Vi saknar er.
SvaraRaderajag upplever det du känner, när jag förlorade min lillasyster och min mamma sin dotter.
SvaraRaderaoch det var i Torsby för många år sedan.
tänker på er
/ Marie, Lennart Larsson med familj i Karlstad
Julia var pyssel tjejen nr 1 om som jag älskade att ha henne hemma och pyssla och baka,och väva och göra kransar och betongsaker.Bär den fina skålen hon gjorde med dig hela livet.Jag har henne i mina tankar hela tiden saknar henne så.Många kramar till er alla.LOVE YOU
SvaraRadera<3 <3 <3 kramar i massor <3 <3 <3 /Nola daln
SvaraRaderaMaria, Peter och Victor våra tankar är hos ER.
SvaraRaderaVÅRA TANKAR OCH KRAMAR ÄR HOS JULIA.
Ulla och Sven
Godnattkramar från mig! Tankarna går till er varje dag. Maria du är fantastisk som vill skriva, dela med dig. Saknar er!
SvaraRaderaSkulle vilja krama istället men skulle inte göra det. Inte våga för att jag inte känner er...men allt detta river min hjärta ändå!
SvaraRaderaSom förälder har ni just upplevt något som ingen förälder någonsin skulle behöva uppleva. Det är verkligen den största fasan att något sånt skulle ske ens barn. Det är ju det käraste man har! Min mamma dog i maj, det är inte samma sak, jag vet, men en förlust är det likafullt. Hon skulle ha fyllt 70 i augusti. Tiden är obeveklig, den går trots att man vill stanna i nuet. Jag tycker du är stark som orkar skriva av dig! Man är så olika, min syster tiger ihjäl det som hänt, jag pratar ihjäl folk istället. Men ut måste det lika f-b! Det måste det innan man kan börja må bra igen! Det måste ältas! Om man så pratar med sin man, föräldrar, syskon, kurator eller arbetskamrater - eller skriver. Det blir mindre smärtsamt att ta på, man gör sorgen mindre, men glömmer inte föremålet för sorgen! Trots att vi inte känner varandra så får du en riktig bamsekram från mig! <3
SvaraRadera