Kl 14.30 Hemma i Sunne igen

Vi slogs med näbbar & klor för Julias behandling, och på något sätt vann vi, för läkarna gav med sig. Inte för en hel behandling, men för att ge för att lindra så mycket som hennes kropp väntades tåla.
Igår kväll märkte både jag och Peter att något var på tok. Hon var nästintill okontaktbar.
Så inatt har vi vakat, pratat med henne, gråtit tillsammans och smekt hennes händer, armar och ben. Talat om hur mycket vi älskar henne, och hur duktig hon varit.
Klockan 5,50 var det över. Hon tog sina sista andetag när jag och Peter hade våra händer på hennes hjärta. Allt var lugnt och stillsamt.

Saknaden är enorm. Så stor att jag inte hittat rätt ord för den än...
Nu är vi hemma i Sunne. Vi slickar våra stora djupa sår och behöver tid att skrapa ihop oss själva till människor som ska bli en familj på bara 3.
Vi behöver lugn och ro, och ber om att få vara ifred ett tag.

Älskade Julia- vi saknar dig så!

Bloggen tar nu en lång paus.