Det var den 30 mars. Julia hade varit inlagd i Karlstad hela veckan för utredning, men nu var det fredag och hon skulle få permis över helgen. Jag hade jobbat hela dagen och körde ner till Karlstad framåt eftermiddagen. Jag hade riktig fredagsfeeling eftersom hela familjen skulle få vara tillsammans hela helgen. Julia hade bestämt mat för hela helgen, och nu skulle vi hem och äta tacos. Mysa riktigt ordentligt!
På lunchrasten hade jag varit till klassen och hämtat fina teckningar som klasskamraterna gjort och lite skolmaterial åt Julia som fröken förberett.
På vägen hem körde Peter och jag och Julia satt i baksätet och pratade, och kollade igenom alla fina teckningar från klassen. Alla tjejer hade ritat hjärtan och hästar. Killarna hade ritat blandade saker som gubbar och rymdraketer. På många av teckningarna stog det "Krya på dig. Du är bäst. Hästar är livet "osv. Men på en teckning stog det "Håpas du inte dör". Jag kommer så väl ihåg hur vi tittade på varandra och sen gapskrattade vi. Tanken var helt otänkbar.
När vi kom hem och ätit maten och satt oss i soffan så tog vi det här kortet till bloggen.
Fredagsmys med fina Julia!
Idag har vi varit till Fonus på förmiddagen och gjort klart Julias annons som ska vara med i VF och NWT på lördag.
Vi har hjälp av supergulliga Yvonne som är Peters kusin som jobbar på Fonus här i Sunne. Hon känns som en klippa för oss just nu.
När vi träffade Yvonne för ett första samtal i torsdags så planerade vi en hel del för vad som ska hända den närmsta tiden. Efter vårt samtal åkte hon direkt ner till Karlstad och hämtade hem Julia till Sunne, eftersom hon tyckte att hon inte skulle vara där över midsommarhelgen. Något som vi tyckte var skönt, att veta att Julia fanns "hemma". Hon ordnade också så att Julia fick bäddat med eget täcke och kudde där hon nu sover.
Efter Fonus åkte vi ner till Bergvik och köpte kläder till begravningen. Allt jag tänkte när jag kollade igenom affären var att måtte ingen fråga om jag vill ha hjälp...vad ska jag säga att jag ska ha kläderna till. Jag ville absolut inte säga som det var. Det kändes för suspekt...
Tillsut hittade alla vad som behövdes och vi åkte vidare till sjukhuset för samtal med kurator Gunilla. Hon har träffat oss nästan varje dag i Karlstad, och hon känns bra att prata med. Henne kommer vi att ha kontakt med så länge som vi önskar.
Vi var också upp till avdelningen och gav personalen en kram. Julias rum stog fortfarande tomt. De ville inte ha någon ny partient där än. Det var smärtsamt även för dem....
Och nu sitter vi hemma och pustar ut.
Lite information:
Julias begravning kommer att vara lördagen den 7 Juli kl 11.00 i Sunne kyrka. Klädseln är valfri och det behövs ingen anmälan till begravningsbyrån innan. Alla som vill vara med och säga hejdå till Julia är välkomna. Du som tänker komma får gärna ta med en ros eller fin blomma att lägga vid kistan. Och stöd gärna hennes minnesfond istället för att köpa blomsterarrangemang.
Vi hoppas att det kommer att bli en fin stund för alla.
Kram på er!
Och tack till Fam Sandell för er fina kommentar i förra inlägget. Jag hoppas att det du skriver stämmer. Att glädjen kommer tillbaks till oss så småningom.
Hej Maria! Det är så svårt att hitta orden till er eftersom inga ord hjälper i er svåra sorg. Det känns ändå skönt att läsa dina inlägg igen och bra att ni har fått tiden ifred som ni bad om. Vi tänker på er hela tiden. Kramar Karin och Ulf
SvaraRaderaVill tacka familjen Sandell för det oerhört fina de skrev. Tack för att ni satte ord på era känslor. Kram från Julias moster.
SvaraRaderahej Maria sitter och läser din blogg och tycker du är otrolig som orkar i er sorg , har flera runt om oss som mist sina barn på olika vis glädjen kommer trots allt tillbaka men kommer att ta tid och många gånger vara smärtsam. Tänker på er.Sköt om er. Kram till er 3 / inger
SvaraRaderaSänder ett litet utdrag som jag tyckte var fint.
SvaraRaderaUr: Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth.
Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och som nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände sig den gamla själen lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en godportion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem att komma över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden är kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän inte mamman kunde höra deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskap att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappa var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som han hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått sett var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick order att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda.
För människorna såg det ut som om flickan fick en mycket plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som den Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att bara låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt av tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
Maria, Peter och Victor ni vet, våra tankar är hos er.
SvaraRaderaKRAMAR TILL ER från
Ulla och Sven
Mina varmaste tankar går till er // Marianne
SvaraRaderaTänker på er... Kramar från Jennie, Stefan, Emil och Alva
SvaraRaderaTänker på er... Varma stora kramar från Jennie, Stefan, Emil och Alva
SvaraRadera