Kl 20.45

Hej Vänner!

Nu har jag haft blogg paus några dagar, men känner att jag vill börja skriva igen.

Ni är oerhört många som känner med oss, som skrivit kommentarer här på bloggen, och på Facebook. Jag är tacksam att dessa medier finns idag för det gör att vi själva kan välja när vi vill ta del av era tankar och känslor. Telefonen och dörrklockan härhemma har varit tyst, vilket har varit oerhört skönt. Vi har fått vara ifred, precis som vi ville.

Nu har det gått 4½ dygn sen det hände. Vi har tagit oss igenom timma för timma, gråtit och känt hur ont det gör det där hålet i hjärtat som nog alltid kommer att finnas. Vi lever nära varandra alla dygnets timmar för att hålla ihop. Vi sover ihop. Äter tillsammans, och kramas när det är jobbigt.

Vi har försökt att fira midsommar tillsammans bara vi 3.

Julias kort stog på matbordet när midsommar maten åts, för hon skulle bara vara med oss! Jag har också satt upp bilder på henne i köket, och i matrummet, och ofta när jag går förbi korten så smeker jag hennes kind, och minns hur hon kändes. Vill aldrig glömma. Jag säger eller tänker saker till henne hela tiden, för hon har fortfarande sin plats kvar i familjen. Hon finns med oss hela tiden.

Kortet är från midsommarafton 2011.

 

Vi trevar oss fram dag för dag, känner efter vad som känns bra eller inte. Vi har vänner som ställer upp och hjälper till med praktiska saker, och vi har släktingar som stöttar och finns dygnets alla timmar.
Det som känns läskigt är den där vardagen som pågår utanför vårt hus. När ska vi våga bli en del av den igen? Peter som är så oerhört mycket socialare än jag själv har redan vågat sig ut lite...jag känner att det får vänta ett tag till. Jag måste bli stabilare först.

Något som känns skönt är att vi fick tid på oss de här sista månaderna att verkligen säga allt till varandra. Vi kom varandra oerhört nära som familj, och Julia visste att hon var duktig, hon visste att hon var älskad, och hon visste att det fanns många som tänkte på henne. Jag vet att det gjorde henne trygg.

Idag har vi firat Victors 14 års dag. Vi började dagen med gemensam frukost i sängen och paketöppning. Flaggan som häromdagen var på halv stång har idag varit på topp. Vi har försökt att vara glada för hans skull och jag tror han är nöjd med sin dag, tack vare alla fina släktingar som kom och firade för hans skull.

Vi har tillsammans beslutat att öppna en minnesfond i Julias namn. Den ska varje år dela ut pengar i samband med skolavslutningen till barn som går i mellanstadiet. Så här skriver Peter på sin Facebook sida:

Nu är minnesfonden för vår älskade Julia Lindgren öppnad. Alla är välkomna att lämna mindre eller större bidrag för att hedra minnet av vår saknade dotter och syster. Vi vill att medlen från denna fond ska delas ut vid skolavslutningar i Sunne och till barn i Julias nuvarande ålder och av någon i familjen eller hennes vänner. Julia stod för mycket men hon tyckte speciellt mycket om jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Vi har även en tanke om att fonden ska kunna dela ut medel för att förverkliga någons dröm eller hjälpa till att förverkliga den. Tillsammans med fondens förvaltare och skolorna i Sunne kommer vi forma fondens regler och hur man söker bidrag ur den.

Bankgironumret är 874-1308 och är öppnat med hjälp av Fryksdalens Sparbank.

 Även Fonus i Sunne kommer from nu ha detta som ett alternativ vid kondoleanser.

Grundplåten till fonden lägger vi i familjen med hjälp av de pengar Julia fick i gåva från Cancerhjälpen, samt de slantar hon fick av klassen, och av släkt och vänner under sin sjukdomstid.


Så, det får räcka för idag.
Nu ska jag hjälpa Vickor att kolla vad månadspengen är för 14 åringar...
Små vardagliga saker blandas med sorg och saknad.