Hej igen

Hej vänner,

Aldrig har ett blogginlägg känts så tomt och oskrivet som detta....
Jag har varit på väg att skriva flera gånger den senaste veckan men orken och orden har fattats.
Sorgen har kommit ikapp nu. I början kändes den så overklig. Ungefär som om Julia bara var på ridläger, eller hos någon kompis en längre stund. Men nu börjar det smälta in att det har hänt...
Och jag försäöker förstå. Försöker känna. Försöker undvika det allra ondaste. Försöker göra annat så att allt ska vara som vanligt. Men ständigt är tanken där. Hon saknas varje vaken sekund!

Min tröst är Peter och Victor, och lilla Pixi som alltid är redo för min famn. Och så alla släktingar som har fått många blöta axlar. Och så alla ni som finns därute. Alla era fina ord värmer hjärtat och gör att jag inte känner mig ensam.
Era fina ord om min blogg har närt en tanke om att kanske kunna göra något med alla mina ord. Vi får se vad det blir. Ett frö är iallafall sått i mitt huvud.

Jag tänker ofta på alla er som skrivit genom veckor och månader på bloggen, ni som jag inte känner. Vilka är ni egentligen, och vad har Ni gått igenom? Jag vet att det var en mamma som gått igenom samma sak som jag som heter Isa. Jag har förstått att du bor nära. Vill du träffas? Jag vill gärna höra hur du har det, och säga att jag förstår din saknad. Och till er som aldrig träffat oss, men som vi berörde, jag hoppas att ni har samma tacksamhet för er vardag nu som då, när vi låg på sjukhus och allt var så akut. Hur ser er vardag ut idag?


I måndags hade vi urnsättning. Det var så jobbigt att se den lilla vita krukan och veta att det sista av Julia fanns i den. Jag hade gärna tagit den med hem och bevarat den i evighet, men så får man antagligen inte göra, så vi gjorde som brukligt och sänkte ner den i marken. Men det var jobbigt. Mitt barn i en urna....Julia som var så full av liv och glädje är nu aska nerstoppad i jorden. Av sina föräldrar. Usch och fy. Bara tanken får mig att gråta. Så här ska det inte vara!
Min enda tröst är att hon finns i mitt hjärta. Där lever hon vidare.

Jag försöker ta mig samman och fortsätta leva, för Victors skull, och för Julias skull. Livet måste gå vidare.

Dag har blivit kväll och det här inlägget har tagit tid att skriva. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om vad vi varit med om den här sommaren. Allt har inte varit svart och hemskt. Vi har gjort många roliga saker tillsammans, Jag, Peter och Victor och vi har träffat så många fina människor som berört våra hjärtan. Vi har många fina minnen att se tillbaks på från den här sommaren också.

Där får dagens inlägg vara slut. Jag hittar inte riktigt orden idag. Men kanske imorgon så återkommer jag och berättar mer om Julias minnesfond.

Gonatt på er alla fina därute.