tisdag 16 april 2013
Tisdag...
Idag har jag varit på samtal igen...näst sisa gången.
Bara jag tänker på det blir jag lite sorgsen...:( Jag har haft så himla god hjälp av Liselotte som jag pratar med, och hon har följt mig under en väldigt jobbig tid i livet. Att släppa den kontakten kommer att kännas svårt. Men- jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde i vintras när jag började, så det finns egentligen inget kvar att reda ut eller sortera upp, så det mest naturliga är väl att man släpper taget, står på egna ben som jag hoppas inte vinglar alltför mycket....
Jag har anmält mig till en kurs i medicinsk Yoga som börjar ikväll. För att hitta lugnet inom mig. Och för att hitta verktyg inom mig själv att hålla kvar den känslan.
Avslappningsskivan har hjälpt mig mycket, men jag har väldigt lätt för att komma upp i varv igen, och svårt för att komma ner tillbaks. Så det hoppas jag yogan ska hjälpa mig med.
Enligt beskrivningen av kursen så ska vi jobba med medveten andning, mjuka rörelser i olika positioner, koncentrationstekniker, djupavslappning, mantra och meditation. Det låter väl intressant!
Jag har nog aldrig varit så koncenterad på mig själv och hur jag mår som just nu. Jag trodde den värsta tiden skulle vara precis efter att Julia försvann från oss, men jag kan med handen på hjärtat säga att nästan allt kom efteråt. När man varsom minst beredd.
Precis efteråt, förra sommaren, då var vi så fokuserade på att bara vara. På att överhuvudet taget överleva. Läget var akut.
Sen började vi renovera framåt sensommaren. Och efter det så började vi jobba.
Och sen kom braket känns det som. Som jag försökte bemästra hela vintern. Och nu har jag på något sätt kapitulerat och erkänt att det inte går att fortsätta som förut. Det kommer att ta tid att hitta tillbaks till något slags normalläge. Till den jag en gång var. Och nu menar jag inombors i själen.
Även om jag till det yttre är samma människa, så har så mycket inombords gått sönder.
Jag har redan tagit flera steg på vägen och mår bättre, men jag är inte framme än känns det som.
Jag hoppas Yogan kan vara en pusselbit på vägen.
Nu ska jag och Pixi njuta av solen som tittat fram.
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror mycket riktigt att Yogan är en av pusselbitarna, men också att tempot skulle ner för din del. Det finns saker i hjärnan som bryts ner av svår stress och påverkar kroppen mycket längre än vi anar. Det är inte tiden som läker sorgen, det är redskapen att hantera sorgen som måste till och det kan ta flera år.
SvaraRaderaJag läste om en familj som seglade jorden runt i 3 år. mamman fick stå ut med mycket spott och spe för att inte barnen gick i "riktig skola". Hon tog då liknelsen att om livet är som ett måttband och du i genomsnitt lever 80 cm, så är ju 3 cm inte alls så lång tid. Varför då inte göra en livsresa oavsett tid i livet, 3 cm är faktiskt inte så lång tid.
Kanske det kommer ta dig 3 år, kanske längre. Det sägs att det tar 5 år att komma över en svår skilsmässa. Det gäller att ha bra människor omkring sig, annars bör de bytas ut.
Sucka mitt hjärta, men brist ej! Du klarar detta, även om det kommer svaja ibland.
Varm vårkram nu ska vi välkomna solen!
Skönt att du känner dig starkare och att du funnit redskap i hur du kan hantera din sorg. Saknaden och sorgen kommer alltid finnas där - först chock, ilska, frustration och allt där till och som du skriver att insikten kommer eftersom.. Låt det ta den tid du behöver, du är på god väg.
SvaraRaderaVilka bra böcker du verkar ha läst! Nu blev jag ju sugen på att läsa dem :) Får avsluta boken om Patrik Sjöberg först så får vi se vilken det kan bli sen
Många varma kramar Ida
Vill bara säga att du skriver så fint Maria, det är därför jag följer din blogg.
SvaraRaderaSom de andra skriver är att det kommer att ta tid, sorgen och saknaden! Bra att du har hittat Yoga som kan hjälpa dig!
Skickar en stor cyber kram till dig! Kram JM
❤ Jennie Ek
SvaraRaderaSkönt att läsa att du mår bättre. Gissar att du ändå har Liselotte att kontakta om du känner att du behöver. Massa kramar!
SvaraRadera