Måndag...

En dag hemma från jobbet, och det har varit riktigt skönt eftersom jag är så oerhört matt. En tur upp och ner för trapporna känns som ett helt träningspass. Svetten rinner nerför ryggen och andningen är riktigt flåsig.

Proverna jag tog idag visade att mina vita blodkroppar är lite fler än normalt, men inget alarmerande. Vila var bästa medicinen och jag tänker lyssna på det och stanna hemma imorgon också.

Ikväll sitter vi och tittar på galan " tillsammans mot cancer" och det berör oss starkt!

Jag blir glad över alla som överlevt och blivit friskförklarade, jag lider något enormt med de som går igenom helvetet just nu, och jag tycker så synd om de som inte finns kvar hos oss. 

Och jag tycker samtidigt att det känns konstigt att vi i vår lilla familj är drabbade...Jag har fortfarande inte vant mig vid att vi är en familj som är så hårt drabbade av sjukdomen, och att slutet absolut inte blev bra...

Jag förstår men ändå inte....det kanske låter helt knäppt men ibland orkar jag bära hela verkligheten som gör vansinnigt ont, och ibland orkar jag inte.

Just nu är jag i en 

period när jag inte orkar. Jag vill få befinna mig i min egen lilla bubbla som består av magen, valparna och allt rutomkring ett tag till. 

Det kanske låter ego men att sörja är jobbigt och jag tror att man måste tillåta sig en paus ibland. Tränga undan alla jobbiga saker, lägga dem på hög för att ta fram när man är mer redo igen.

En sak är iallafall säker och det är att man ska vara rädd om sig själv och de man älskar och tycker om. Att ta tillvara på dagen är viktigt för mig, för man vet aldrig vad som händer imorgon.

Med de orden önskar jag alla som läser gonatt!