Fler valpbilder

Det är VÄLDIGT svårt att se sig mätt på de små liven just nu...
Det enda som gör att jag inte sitter inne hos dem hela tiden är att Pixi så tydligt visar att hon vill vara ifred med dem.
När jag tjuvkikar in i rummet så ligger hon helt utfläkt och avslappnad och låter dem puppa vart de vill. När jag kommer in i rummet så kurar hon ihop sig runt dem, och lägger en tass eller huvudet över, för att skydda och säga "DE ÄR MINA!"
Och jag vill respektera hennes tydliga språk, så därför håller jag mig undan så mycket jag bara kan och orkar...
Hon går in i sin mammaroll så mycket att hon glömmer bort sig själv. Jag får lyfta henne ur buren och ställa henne ute på trappen för att hon ska göra sina behov...och det går snabbt vill jag lova! Det är inte tal om att strosa runt och lukta nu...
Äter gör hon bara om jag serverar maten i buren, och då får jag hålla fram skålen så hon kan ligga och äta hos valparna. Då glufsar hon i sig, så det märks att hon är hungrig!

Flera vänner och bekanta har hört av sig och vill komma och titta, men jag har sagt att tidigast om 1 vecka. Jag vill att Pixi själv ska släppa på sina restriktioner innan vi börjar med besök.

Någon av valparna har lite diarré och därför ville jag väga dem idag igen för att se att ingen tappar i vikt, och när jag ändå hade dem i handen så passade jag på att ta ett snabbt kort, och samtidigt bäddade jag rent i buren. Allt på en gång med Victor som assistent:)

Så här ser deras vikt ut efter 2 dygn, och det ser ju bra ut:) Alla har ökat.

Som ni ser så drar sig alla valpar mot Pixi som står och hoppar nedanför min hand som håller valparna. Eftersom de inte ser något än, så måste det vara lukten de söker sig efter.

Svarta hanen

Vita tiken med svarta prickar

Svart/Bruna hanen

Och tiken som är svart/vit

Brorsorna slappar...

Medans tjejerna äter mat...

 Visst är de söta!

 

Vad som är riktigt skumt med valparna är att det är två som är svart/vita. Både Atlas och Pixi är ju svart/bruna. Men det kanske är det här som ÄR grejen med blandrashundar. Att man inte vet riktigt vad man får. Nu är de gudomligt söta, så det gör absolut inget, men jag blev rejält snopen för det hade jag absolut inte räknat med.

 

Och när jag ändå är igång och skriver så vill jag återigen tacka mamma som var med under "valpningen" och gav mig många hjälpande händer är det blev bråttom.

Och så ett stort tack till Lotta som svarar tålmodigt på alla mina frågor och ger goda råd!