Måndag...

Vägen hem igår blev lite krokig....eller den tog väldigt lång tid rättare sagt.
Efter Vänersborg var det en stor trafikolycka med tre bilar inblandade. Vägen var avspärrad i över en timma. Ambulanser, brandbilar, en ambulanshelikopter och poliser var på plats, och många var skadade.
Ännu en påminnelse om hur bräckligt livet kan vara. Och att man ska vara försiktig i trafiken.
Bilarna som var värst tilltygade var Volvo´s, och jag måste säga att det känns som en bra bil. Fast bilarna förmodligen hade frontat varandra så var bilkupeerna intakta. Vågar inte tänka på hur det sett ut om det varit en liten japanare som smällt....

Men hem kom vi tillslut och kunde krypa ner i egna sängarna och sova några timmar innan det var dax att åka till jobb och skola.

Och idag är faktiskt en milstolpe i min sorg. Jag har börjat jobba heltid igen.
Jag har förvarnat kollegorna och chefen om att jag kanske stänger dörren ibland. För att få andas om det är "för mycket", eller om jag behöver vara ifred och fälla en tår eller två. Och det verkade vara OK. Nu har jag inte behövt stänga dörren än, men det känns skönt att veta att det går att göra så om det skulle behövas. En stor pusselbit för att komma tillbaks till ett  "normalt liv".

Helgens studer med Tony och Sandra har också gett perspektiv på livet. De har också gått igenom mycket jobbigt med sina små flickor. Bla bott 15 veckor på Drottning Silvias Barnsjukhus, mediciner och operationer och blodförgiftningar. Hopp och förtvivlan. Himmel och helvete. Nu har det gått bra för deras tjejer, men man inser hur värdefullt livet faktiskt är. Och att det forsätter vad som än händer. En ny dag kommer imorgon vad som än händer idag. Och att det gäller att ta tillvara på det man har.

Kram på er!