Lördag kväll...en ganska djup kväll!

Klockan är mycket, men jag har funderat på att skriva något hela dagen, så då är det bäst att jag gör det innan jag kryper ner i sängen.

Den här helgen känns lite extra vemodig. Jag vet inte om det är för att det är allahelgona, eller bara för att. Men det känns  lite extra...

Igår var vi till Julias grav och gjorde fint. Mamma hade gjort en krans av granris och kärleksört som vi satte ner, och så fick Victor tända några ljus. Vi var också till Peters mamma & pappa och till hans syster Christels grav och tände ljus. Det är så fint på kyrkogården den här helgen, men samtidigt gör det så ont att tänka på hur många som inte finns med oss längre, och extra ont gör det förståss när vi tänker på vårt lilla hjärta som är så saknad.

Ikväll åkte vi upp till Julia igen och det var många fina ljus som brann på hennes plats. Det känns fint i allt det sorgliga att det är flera som saknar och tänker på henne.

I flera dagar så har jag tänkt lite extra på en kamrat Julia fick när vi var i GBG. De låg i rummen brevid varandra, var lika gamla och hade en del gemensamt och träffades några gånger när Julia hade krafter för att vara social. Tjejen hette Bianca och var ursöt! Hon hade en bentumör, och den hade spridit sig lite, men prognosen var ändå god, och behandligen tog bra. Jag kommer igår att hon var så himla pigg och alltid hade ett leende i ansiktet. I slutet av förra sommaren efter att Julia var borta så skickade jag ett SMS till Biancas mamma för att höra hur allt var, och jodå, det var bara bra. De hade 2 eller 3 behandlingar kvar och allt såg bra ut. Sen hördes vi inte av nåt mer....Och så idag efter att jag tänkt så på denna tjej så letar jag lite på FB och blir alldeles kall inombords. Hennes resa tog slut i början av Juni 2013....

Historien är inte unik. Det här upprepas ungefär 75 gånger varje år bara i Sverige, för så många barn är det som inte klarar av att besegra sjukdomen. Det är kanske svårt att förstå, men för oss som förlorat ett älskat barn , och som ser att det händer om och om igen, blir världen på något sätt hänsynslös och väldigt ovacker. Det är svårt att hitta fotfäste ibland för att orka med att acceptera att detta är den värld vi tvingas leva i.

Och ungefär samtidigt som jag blir så där upprörd och arg över allt ont som finns i världen, så rumlar det runt i magen och jag känner bebisens mjuka rörelser som blir mer och mer tydliga för varje dag...Inga sparkar, mer som om en fisk sveper runt därinne på ett mjukt sätt. Då får jag tillbaks mitt fotfäste och sväljer vreden. För inte ska ett litet ofött barn behöva bära mina känslor.

Stort och smått, liv och död. Allt känns så nära inpå ibland.

Och så lite vardagshändelser mitt uppe i allt...

Min bror Marcus var här på en fika idag  och vi åt årets första julskinkemacka. Det smakade mer!
Victor har haft hemmamatch i U16 mot Säffle/Åmål, som de vann med 9-5. Det går bra nu:)
Träffade också en gammal klasskamrat som jag gärna vill se igen! (Marie, du var dig precis lik!)
Och så har jag äntligen fått iväg Victor till affären för at köpa nya vinterskor. Jag har tjatat i ungefär en månad! Ska försöka få en bild på prinsen och hans nya skor imorgon:)

Imorgon ska jag också försöka skriva lite mer om magen. Jag märker att det är många som är nyfikna och vill veta hur jag mår.

Tills dess- sov så gott och var rädda om varandra!