Så var boken utläst....

Häromkvällen läste jag ur boken jag skrev om i förra inlägget...
I Kroppen min av
Kristian Gidlund

(för er som inte vet vem Kristian är, eller rättare sagt var så kan jag kort berätta att han var musiker och journalist. När han var 27 år fick han cancer i magen, som tyvärr spred sig trots 12 behandlingar med cellgifter och en stor operation. Han gick bort hösten 2013, 29 år gammal)

Jag har haft en ganska jobbig period sen några veckor tillbaks.
Skolavslutningar, kommande födelsedagar (Julia skulle ha fyllt 14 nu på söndag...), glada barn som åker iväg på badning och en massa andra saker triggar igång  tankar, som i sin tur föder en enorm saknad efter min fina  tjej!
Sen tror jag också att en hel del sorg har fått stå tillbaks under graviditeten, och den kommer också fram mer nu när Olle är här hos oss. Sista veckorna har det räckt att jag tänkt en enda tanke på Julia, så har jag brutit ihop. Oftast kvällstid när jag är lite trött...Hormonerna gör säkert sitt till också...
Och som grädde på moset så har jag alltså läst denna bok...
Även om det var jobbig läsning just för att vi gått igenom så mycket lika saker, så har boken också gett mig mycket tillbaks. Kristian beskriver så bra sina känslor för sjukdomen, hur arg man kan vara på den, hur mycket man vill slåss mot den, ge den en käftsmäll, men det finns ju ingenting att slå på. Han ger ord till oron jag kände då, han ger ord till ilskan jag kan känna än idag, men framförallt så skriver han så fint om att han tror på ett liv efter detta. Den andra dimensionen. Jag tror själv att den finns, och den ger mig en viss lindring i sorgen.
Ibland när jag ser något fint, eller känner något skönt, som tex en ljummen vindpust mot kinden, då kan jag tänka att det är Julia. Och om det är en extra vacker dag eller kväll, då kan jag också känna att det är Julia. Hon finns i alltet och evigheten. Känner man efter riktigt noga så tror jag man kan ana dem i sitt sjätte sinne. Och det ger mig tröst.
Usch, bara jag skriver det här så forsar tårarna på mig...Jag undrar om det alltid kommer att göra så här ont?

Iallafall så var det några rader i boken som jag läste om och om igen, som bitit sig fast,  som jag skulle vilja dela med mig av...

"Jag ska vandra med alla de barn som behövt en förälder. Med alla de barn som väntar på någon. Som saknats. Som försvunnit. Som gått för tidigt. Kanske är det därför jag blivit sjuk. Kanske är det därför jag också måste gå, tidigare än en tanke någonsin trodd. För som någon sa: Min frånvaro här, är en hemkomst någon annanstans"

Jag hoppas att det är så, och att fina Kristian har träffat min fina Julia. Kanske rider de tillsammans på en varsin fin häst.