... Med gänget i kyrkan i Karlstad är avklarat.
Nu har vi träffats 8 ggr sen i höstas och pratat och berättat. Gråtit, skrattat, förundrats om vartannat.
5 familjer. 5 saknade barn.
Jag bär med mig de andra familjernas historier i hjärtat, och även om vi aldrig träffas mer, så kommer jag aldrig att glömma dem.
Vi var alla överens om att vi blivit hjälpta av träffarna. Att det hjälper att veta att man inte är ensam i detta elände.
Det har varit ett bra forum att bearbeta sorgen och jag är tacksam till de som ordnat att möjligheten funnits att få delta.
Vi var till graven i onsdags, jag och barnen (Agnes, Julia J, Nora och Ellen). Solen strålade. Det var stilla. Vackert. Graven med hjärtat är så fin, namnet skimrade i ljuset. Det syns att det är många som är dit. Spåren i snön vittnar om det. Alla saker som ligger runt stenen vittnar om att Julia var så oerhört omtyckt. Och att hon är lika oerhört saknad. Vi tänker på henne ofta.
SvaraRaderaOch när Agnes frågar varför just Julia så vet jag inte vad jag skall svara. Så små är vi här på jorden.
"Om man djupt känt en enda smärta, så förstår man alla andra lidanden"
SvaraRaderaFredrika Bremer
Det du går igenom är något av den tuffaste sorgen en människa ska lära sig att hantera.
Inte för att förringa Peters och Viktors sorg, men du har burit Julia inom dig i 9 månader och nu är på sätt och vis tillbaka, fast på ett annat sätt. Hon finns hos dig, er och sina vänner.
Det kommer gå i vågor, ibland är det stilla, ibland guppar det lite, men så ibland kommer stormen och då om någon gång är det tryckt att ha en famn att luta sig emot.
När Världsomseglare är hårt pressade och är utsatta för enorm stress hörde jag att de får Zinktillskott, för det är en mineral man tydligen kör slut på i kroppen. Det är något som borde undersökas om man inte borde ge till alla som är utsatta för svår stress, så som tex ni var och som för de som kämpar mot försäkringskassan. Kan vara värt att prova, vad vet jag?
Varma styrkekramar!