Med var alla i vår familj, mamma och Kenneth, och min moster och hennes man och ett av deras tre barn.
Vi rattade upp mot Anneforshöjden på vägen mot Munkfors, och sedan tog vi av mot Skräppvålen. Efter en bit på den vägen parkerade vi bilarna vid vägbommen som tyvärr var låst. Sen började vi vår vandring som tog 1 ½ timma, med så mycket packning som vi barade orkade bära...Det var tält, sovsäckar, stekhäll, kläder, liggunderlag, kaffepanna, vatten, en stor kylbag som vägde bly. Jag var på väg att vända flera gånger innan vi var framme...men med lite övertalning fortsatte vi. Till en början var det ganska fin grusväg, men sista biten till vårt mål var det riktigt jäkligt. Sumpigt, geggigt, delvis brant och bergigt... Men tillslut kom vi fram, och då var det värt allt slit och ömmande muskler!
Vindskyddet som var vårt mål ligger på en vandringsled som jag tror kallas för Doppelstigen, och vårt mål var Borksjön. En liten sjö med klart och rent vatten, som vi faktiskt kokade och gjorde kaffe av. Däremot innehöll den inte så mycket fisk. Två små abborrar var det enda vi fick upp. Den ligger alldeles stilla och tyst högst upp på ett berg.
Julia är nöjd att vi äntligen är framme!
Täljknivarna höll barnen sysselsatta hela kvällen
Mamma, Elias och Victor
Från vindskyddet fick vi syn på ett fågelbo, högst upp i en tall, med en familj Fiskgjusar i!Två vuxna och två fågelungar som ibland stog på kanten och tränade flaxet.
Någon av de vuxna kom ibland inflygande med en fisk i klorna till de små.
Framåt kvällen blev vi hungriga. Då åkte Murrikka hällen fram, och det bjöds på "det gamla vanliga".
Supergott tyckte alla!
Kocken...
Peter, Lasse och Kenneth 
Vårt läger för natten, en Safir 9:a, som höll oss torra hela natten...för det regnade ordentligt!
När mörkret började lägga sig sa vi hejdå till mamma och Kenneth som var tvugna att åka hem. Vi fortsatte att elda långt in på natten. Kortleken åkte fram och vi hade det riktigt mysigt! Det var svårt att gå och lägga sig för allt var så stilla och fint. Man kunde liksom inte riktigt slita sig...
En rolig sak som vi fann i vindskyddet var en lunta med skrifter om torp och stugor som fanns i trakten förr. Och jag är full av beundran till dessa människor som bosatte sig så avsides och lyckades livnära sig på det som naturen erbjöd. Om man läser i historien så hade de det inte lätt. Det var barnrika stugor, och många barn dog innan de ens var 10 år gamla, av vad stog det inte, men det kan inte ha varit lätt att leva så avsides.
Vindskyddet från baksidan...Efter en enkel frukost packade vi ihop och började vandringen mot civilisationen igen. Inrökta svettiga och lortiga.
Men också nöjda med att våra planer verkligen blev av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar