Jag ger mig....

De sista veckorna på jobbet har varit riktigt roliga men också slitiga.

Jag har slitits mellan den stora lyckan att faktiskt vara igång med arbetet igen, till att fundera på hur jag ska orka ta mig igenom kvällarna efter jobbet.
Vissa kvällar har jag varit helt nockad och så trött att jag bara gråtit eller varit arg på mig själv. I fredags kom droppen när jag kände att livet knappt var värt att leva för att jag inte orkade med mig själv eller något annat runtomkring mig. Allt var bara svart.

Det kändes som ett vägsjäl, och jag var tvungen att ta ett beslut.
Fortsätta ånga på som jag gjort, och blunda för konsekvenserna, eller sakta ner tempot. Jag valde det senare alternativet (eftersom jag har några hjärnceller kvar som tydligen verkar fungera mitt i allt kaos.)
Så nu jobbar jag 60% ett tag framöver, så får vi se om det känns bättre om någon månad eller så.

Jag vill också poängtera att det inte är jobbet det är fel på, jag vill jobba och jag tycker att jag har världens bästa jobb och arbetskamrater,  men det är mina krafter som inte är som de ska än.

Jag vet att jag är stark, men i det här fallet tänker jag inte utmana mig själv efter allt som hänt. Tröttheten tror jag är kroppens sätt att läka, för att lappa ihop själen så gott det går. Ibland har det kännts som om min själ är stora uppslitna sår som bara fladdrar i vinden när jag ångar på och springer som fortast. Och att inte ge mig själv tiden att få det här att läka ihop någorlunda är som att be om en stor fläskig infektion i hela kroppen. Och jag är ganska säker på att den infektionen kallas "utmattning"...

Och redan nu efter några dagar med de nya arbetstiderna så tycker jag att jag mår bättre och hämtat upp mig litegrann.