Vi började förmiddagen med att åka till kyrkogården för att se ut en fin plats till Julia. Vi valde den nya kyrkogården, och en fin plats intill den lilla bäcken som rinner genom den lilla dalen. Från platsen kan man se både kyrktornet, den lilla minnesplatsen med tak format som två löv, och framför allt Gylleby ridhus. Det kändes viktigt.
Platsen ligger fint till så att man kan sitta på en bänk och titta på naturen runtomkring. Platsen kändes fridfull, och så hade den nummer 112. Den kändes rätt eftersom Julia var 12 år. Så om ni inte hittar mig hemma eller på jobbet i framtiden, så sitter jag säkert där på en bänk och funderar.
Innan helgen så kommer det upp ett litet kors med Julias namn, så vi kan lägga blommorna från begravningen där.
Jag har funderat på livet en hel del de senate dagarna, och kommit fram till att jag aldrig mer kommer att ta något för givet. Inte mig själv, eller det som finns runt mig. Jag börjar varje dag med att vara tacksam för det jag har runtomkring mig, och jag brukar sluta dagen på samma sätt. Vara glad för det lilla i livet. Inte sikta så högt eller begära en massa saker. Vara nöjd med det som är just nu helt enkelt. Jag var inte orealistisk i mitt tankesätt före allt det här hände, men jag har fått mig en rejäl törn av livet, och vet vad som betyder något, vad som egentligen är viktigt.
Peter och jag diskuterade igårkväll, och båda var helt eniga att vi kunde bo på gatan, och äga absolut ingenting, bara vi vore 4 igen. Har man varandra har man allt som egentligen betyder något här i livet!
Jag får ofta höra att jag är stark. Jag försöker, men jag bryter ofta ihop och gråter och förbannar den här jävla sjukdomen som tog vår fina flicka. Vår prinsessa! Min lillskrutta. Men för Victor och Peters skull så går jag upp varje dag och försöker så gott jag kan att vara en bra människa. Mitt liv är inte slut än, och jag vill ta tillvara på dagarna som finns med den familj jag har kvar. Döden skrämmer mig inte längre. När jag tänker på hur modig Julia var de sista dagarna i sitt liv, när hon visste och kände att det inte skulle gå vägen, så ska jag inte vara sämre. När min dag kommer så vet jag att hon väntar på mig, så jag kommer inte att vara rädd, inte det minsta!
En liten parantes till vårt kyrkogårdsbesök...
Efter det så fortsatte vi till min fina moster och henns familj som bor lite utanför Sunne på landet. Victor skulle få provköra moppe för första gången i sitt liv. Han provade både en gammal sak som gick som kulan, och en nyare EU moppe som var lite svårare att navigera...den hamnade han i en buske med:) Han provkörde på gräsmattan så det skulle bli mjukt fall ifall han ramlade...anledningen till att han provade var att han drömmer om en moppe när han fyller 15, och min mosters son hade en att sälja. Så när han har bestämt sig för priset, så tror jag säkert att vi slår till. Peter för bli chaufför tills han har fyllt "moppe". Vi skulle egentligen inte stanna så länge, men det bjöds på både kaffe och lunch, så det blev sena eftermiddagen innan vi kom hem tillbaks.
Och så packade vi kaffekorg och åkte på bil bingo. Turen var med oss och vi fick tuta två gånger:)
Nu är det hög tid att runda av dagen, därför önskar jag er en godnatt.
Visst är det så att det vi går igenom formar oss. Men vissa erfarenheter vill man vara utan, man behöver den liksom inte! Tänker mycket på er! Kram
SvaraRaderatänker ofta på er.
SvaraRaderaTack för kramen jag fick på akka och borsten, jag använde den igår.
kram ebba
Mitt hjärta blöder! Du skriver så oerhört vackert och förmedlar din/er smärta på ett väldigt fint sätt.
SvaraRaderaFör en som jag utanstående, kan nog aldrig föreställa sig vad ni går igenom.. Jag är säker på att Julia är med dig varje sekund och är stolt över sin underbara mamma!
Kramar från en mamma
Maria! jag läser din blogg varje dag, och det känns som jag är delaktig på nåt vis både i er sorg och det som är positivt. Jag tar in allt det jobbiga som har hänt er och gråter mängder varje gång. Jag har också fått mig en rejäl tankeställare på vad livet går ut på. Det känns gött att höra att du inte räds döden, där är vi nog lika. Min mamma miste sin storebror och båda sina föräldrar tidigt i livet, hon var ca. 13 år. När hon sen var 56 år och fick cancer, och fick beskedet att det inte fanns något att göra, så var hon inte rädd, jag tror att hon såg fram emot att återförenas med sina föräldar, sin högt älskade bror, sin make (min pappa) som dog sex år tidigare och ett litet barnbarn som dog vid 4 års ålder. Att hon kände som hon gjorde var en stor tröst för oss som var kvar. Själv har man ju som du ser mist många nära och kära, men jag miste även min sambo i unga år, även han fick en tumör i binjuren, något ytterst ovanligt sa de då, jag tror att han var det 17:e fallet i hela världen. Det var inte tumören i sig som han dog av, hade de funnit den i tid hade det nog gått bra, utan det var hjärtat som inte orkade mer, efter allt adrenalin som binjuren producerade. Allt detta känns overkligt idag, men det kommer tillbaka nu, när jag har läst om er och Julia.
SvaraRaderaDu ska veta att jag tänker jättemycket på er och önskar att det fanns något man kan göra. Det är skönt att se att ni orkar komma ut igen och göra vardagliga saker mitt i all sorg och saknad, och du ska se att helt plötsligt så kan man le och skratta igen, det är tillåtet, lika mycket som att gråta när och var som helst. Kram Ulla
Du skriver verkligen så fint, Maria...
SvaraRaderaDu lär oss andra något varje dag, att inte ta något för givet. För visst är det lätt att hamna i det otacksamma tänket när allt bara flyter på... Jag är mycket tacksam för att ha fått lära känna dig. Många kramar!!
Hej på er! Vi har varit bortresta på semester, men ni har funnits i mina tankar någon gång varje dag. Jag ser på barnen och kan inte ens snudda vid att kunna förstå hur det skulle vara att mista någon av dem.
SvaraRaderaJag är tacksam för varje stund vi har tillsammans.
Att följa din blogg har gjort det smärtsamt tydligt att livet är skört men det har också bidragit till att jag har blivit bättre på att ta tillvara dom små sakerna i livet. Dom som kan tyckas obetydliga i stunden, men som betyder så mycket; att strunta i sånt jag "borde" (tvätt, disk osv) och istället skratta en stund med barnen över nåt knäppt på teven, över en galen dans till en låt på spotify eller bara prata en stund om något dom funderar över.
Du skriver så bra och det berör.
Varm kram
Carita Höök (Emanuels mamma)
Söstra mi, du skriver så fint och så bra. Ni har berört så många hjärtan med eran resa och Julia fortsätter att beröra och kommer alltid att göra det. Hon finns runt om oss, så är det bara. Våran prinsessa!
SvaraRaderaDet har liksom inte gått in. Jag blir så ledsen samtidigt som ett konstigt lugn kommer över mig när jag läser dina ord Maria.
SvaraRaderaEnormt, är det ord som kommer över mig, jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad ni går igenom. Bara att snudda vid tanken att förlora ett barn gör mig svag.
Julia är så tydlig i våra minnen. Här om dagen kom Agnes att tänka på när hon fyllde år och hade en tävling på sitt kalas, där Julia skulle "skjuta" iväg en seg råtta som hon hade i munnen.
Julia tog världens sats och spottade ut råttan som landade rakt ned på startstrecket.
De skrattade allihopa så de kiknade, eller när de skulle äta upp en sockrad kräm-bulle snabbast.
Julia tog god tid på sig och njöt i fulla drag av bullen medan de andra tryckte in bullen.
Så goa minnen eran Julia har gett oss, och som vi bär med oss.
Vi tänker på er.
Många varma kramar från Backa.
Jag hamnade här på din blogg för våra döttrar blev bundisar på ridlägret vid Stall Sylva förra året. En kväll för några veckor sedan kom Frida fram till mig och stora tårar trillade nedför hennes kinder -mamma Julia är död och sedan var det bara att trösta. Hon klippte ut dödsannonsen och jag sa till henne att Julia är en kompis som du aldrig kommer att glömma, hon kommer för alltid finnas med dig. Goa vänner glömmer man inte.
SvaraRaderaNej, glömmer gör vi aldrig när något så ofattbart händer och Julia har för alltid tagit en plats i ert hjärta där hon vilar ömt. Och ömt kommer era hjärtan vara en lång tid framöver, av sorg och saknad.
Tiden läker inte alla sår, man lär sig (förhoppningsvis) att hantera sorgen - det är saknaden som blir större och den kommer finnas där tills ni möts igen.
Någon sa till mig en gång - det är först när du känt riktigt djup sorg, som du senare kommer uppleva glädjen än djupare.
Tack för att du delat med dig av er jobbiga "resa" och det är så gott att höra att det finns människor runt er som bryr sig, det är det som är viktigt här i livet. Omtanke, kärlek och närhet är livsnödvändigt.
Vi tänker på er!
Stor varm kram från Annika Asker
Vi tänker på er!
SvaraRaderaKramar i massor till er!
Från Ann-Charlott med familj
Tänker på Er extra mycket idag! <3
SvaraRaderaKramar från en trogen bloggläsare
Vi är så många som tänker på er idag. Tänk att vi står som i en ring och kramar och stöttar upp er denna svåra dag. Det kommer vända, livet kommer gå vidare, en dag i taget och Julia kommer att vara med er som en stjärna på himmelen. KRAM
SvaraRaderaI allt det svåra ni gått och går igenom finns egentligen inga ord.När det ofattbara händer och känslor skall blandas med allt praktiskt som måste göras får man inte glömma att le genom tårarna. Låt minnena stärka er.Sköt om er och varandra. Julia håller med säkerhet ett öga på er. Änglarna har blivit flera där ovan nu och de vakar och beskyddar er.
SvaraRaderaKram
Vi alla tänker på er idag !<3
SvaraRaderaHar tänkte mycket på er idag, gick förbi kyrgågården o tog en titt, tänkte på er och skickade styrke tankar och kärlek.
SvaraRaderaKram
En familj i Sunne