har jag lämnat Dizel till sin "mormor" Elsa.
Det blev så tomt när han åkte...han är en riktig charmör med sina bruna pepparkaksögon och sin mjuka päls.
Jag kommer speciellt att sakna när han kröp upp i soffan på kvällen för att bli kliad på magen. Eller när han vaknat på morgonen och blev utsläppt från sin bur. Då kom han som ett skott upp i sängen och skulle ligga nära en stund.
Jag hoppas nästan att Elsa ska bli lite förkyld eller nå´t, så hon inte riktigt känner att hon orkar med honom...då kanske hon ringer och ber oss ha honom igen...
Men nu tror jag att vi alla i familjen har insett vilken tid det tar i anspråk att ha en hund. Och att det krävs lite motivation för att gå ut i drygt 20 minusgrader på långpromenader, dag efter dag.
Den som inte riktigt förstått det här innan var Julia, och hon har nog fått sig en liten tankeställare...och den som övverraskade mest var Peter. Som är SÅ skeptisk till en hund...han är den som gått mest & längst promenader de här dagarna, och det är han som busat allt som oftast med sötnosen...
Så vem vet...nu kanske det är han som pushar för en vovve...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar