3 år...

Idag har det gått tre år sen Julia försvann från oss. 

3 oändligt långsamma år när jag tänker på hur längesen det var sedan vi sist sågs....

 Ändå är minnena av den sista tiden vi fick tillsammans knivskarpa! Jag minns hur hon luktade, hur hennes röst lät, hur tapper hon var i sin kamp, hur hon aldrig klagade den sista tiden, jag minns hur hennes händer i mina kändes, vilka kläder hon gillade bäst, hur Delfie ständigt låg i hennes knä. Hennes fina ögon, hennes bara huvud som var så vackert även utan hår. Tusen minnen som jag aldrig vill glömma! 

Ikväll var jag till hennes grav och lät tårarna falla. Över orättvisan att hon inte finns hör hos oss och kan dela livet vi lever, som jag vet att hon tyckte så mycket om. Att hon aldrig fick träffa sin fina lillebror och sin nya kusin. Nu i efterhand, efter 3 år så känns det som om hon bara rycktes bort från oss, allt gick så oerhört snabbt! Då- när vi var mitt i kampen kändes varje dag som en hel evighet!

Jag skulle kunna skriva så mycket mer men det för ont så jag väljer att avsluta här. 

Ni som har barn- känn tacksamhet för varje dag ni får tillsammans, ge dem en extra kram på kvällen och låt inga gräl bli för stora. Ta inte deras närvaro för given, uppskatta deras sällskap, lyssna på vad de har att säga, och skapa fina minnen tillsammans. Barn är ett lån vi fått från moder jord, och varar det lånet hela vår egna livstid ska vi vara tacksamma.