Förlossningen...

Jag tänkte berätta lite kort om hur det "gick till" när Olle kom till världen. Jag tycker själv att det är jättekul att läsa om andras upplevelser, men förstår också om en del tycker att det är totalt ointressant. Jaja, ni läser om ni vill!

Vi hade en tid för "bedömning" på secialistmödravården på torsdag fm. Anledningen till detta var min skräck för att något skulle gå fel under tiden jag gick över...Min barnmorska var verkligen gullig som tog min oro på allvar och ordnade denna tid åt mig!
Väl där så blir jag bedömd som att jag är "igångsättningsbar", och får komma upp på avd 14 där jag får en gel påstruken med någon slags hormoner som gör att livmodern börjar dra ihop sig.
Jag får ligga kvar i sängen med gelen i 1 timma och är samtidigt uppkopplad på CTG maskinen för att se så inte bebis blir stressad.
När timman är passerad så är jag rejält hungrig så vi går till restaurangen och äter middag. När vi sitter och käkar så börjar värkarna tillta och på bara 1 timma så har de ökat till att komma med bara ett par minuters mellanrum. Och mer och mer ont gör det! Vi går tillbaks upp på avd 14 och efter ett par timmar får jag rulla ner på förlosssningen.

Sen händer inget speciellt mer på hela kvällen förutom att värkarna fortsätter komma med 2 minuters mellanrum. De gör så ont att jag inte orkar sitta ner utan är tvungen att vanka runt i rummet och pusta när de kommer. Inte så jätteont alltså, och jag avstår all bedövning för att "spara mig" tills det är dags för ryggbedövning. Men inget mer händer...

Vid 22 tiden på kvällen så tar BM beslutet att ge mig en Bricanyl spruta i benet så att värkarna ska avta, så bebis och jag ska få vila ett par timmar. Och sen på morgonen skulle de dra på lite värkstimulerande dropp istället. Men först skulle vi få vila alltså!
Vid det här laget kände jag mig rätt frustrerad. Så många timmar, och fortfarande ingen bebis. Bara en massa pinvärkar till ingen nytta....Ni som känner mig vet hur kort tålamod jag har, och jag var inte på det bästa humöret nu...

Men men, vi satte på oss pyamas och borstade tänderna där på förlossningsrummet, och Peter fick en egen säng. Jag skulle bara gå och kissa innan jag fick den där sprutan i benet- och då precis när jag sätter mig på toa så går vattnet! Och direkt kommer monstervärk på monstervärk! BM frågar om hon ska ringa narkosläkaren för ryggbedövningen som jag bett om, men både jag och Peter säger att det hinns inte med. Vi känner igen hur värkarna ser ut och säger att snart är det bebis på G...

Jag får lustgas som jag missbrukar så mycket att jag tidvis får andningsuppehåll och kramper, men den är liksom min livlina. Värkarna gör nog också att jag tidvis är "borta".
Hjärtljuden går vid ett par tillfällen ner kraftigt för bebisen och en läkare är med under sista delen av förlossningen ifall något skulle hända. Jag är så inne i min lustgas och värkarna att jag inte ens öppnar ögonen för att se vem han är, men jag hör hans röst och alla i rummet talar hela tiden om vad som händer och vad de gör vilket känns tryggt. 

Så, 45 minuter efter att vattnet gick där på toaletten så ligger en fin knubbig liten kille på min mage och tittar på mig med stora ögon. Han skriker, har fin färg och är med i matchen direkt:)

Omtöcknad av smärta och glädje konstaterar vi att vi nu har en ny familjemedlem, och att vi är ganska bra och snabba på att föda barn:)

Smärtan glömde jag av nästan direkt efteråt. Han är så värd varenda värk!

Nu efteråt kan jag faktiskt inte förstå att han har fått plats i min mage. Nog för att magen var jättestor, men Olle måste verkligen ha legat helt ihopveckad därinne...

Summa summarum så är jag jättenöjd med förlossningen och att vi fick just lilla Olle.