Igårkväll hade jag ett jobbigt telefon samtal.
Jag pratade med min älskade farfar. Han är inlagd på sjukhuset i Norrköping för en jobbig operation. Han ska nämligen efter en hel del bekymmer med sina ådror i benen och många operationer amputera ett ben.
Han har ådror som är skarvade, och som har börjat läcka i ena benet. Och efter att de öppnat upp benet flera gånger under de senast månaderna vill nu inte såret läka ihop. Och som grädde på moset så har han fått några otäcka baketrier i det som är oläkt.
Han fick beskedet att amputation var enda utvägen i förrgår, och han tycker själv att det är jättejobbigt.
Så idag håller jag mina tummar så hårt jag bara kan för att det här operationen går vägen. För försvinner han så kommer det att bli ett stort hål i mitt hjärta.
Jag tillbringade väldigt mycket tid med farmor och farfar när jag var liten. Jag bodde hos dem på sommarloven och tillbringade så många helger jag bara kunde hos dem i deras stuga.
Farfar brukade hämta mig efter skolan på fredagarna och så skjutsade han dit mig igen på måndag morgon. Alltid när jag vaknade hos dem på morgonen så lyssnade jag efter farfars ljud, och låg och gissade en stund över vad han pysslade med idag. Och så klädde jag mig snabbt och sprang ut och hjälpte honom att snickra, eller förbereda en tur på sjön eller vad han nu hade på gång. Farmor har alltid sagt att jag kunnat linda honom runt mitt lillfinger. Och det kanske hon har rätt i. Men jag har aldrig en sekund haft tanken på att utnyttja den fördelen. Vi var som ler & långhalm helt enkelt när jag var liten.
Nu bor vi ganska långt ifrån varandra ch syns kannke inte mer än några gånger per år. Men mina band till honom känns lika starka nu som för 25 år sedan.
Han må vara gammal och skruttig på ålderns höst, men jag vill verkligen inte att han försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar