Igår var jag till sjukstugan och fick mig Penicillin och Nasonex (kortison nässpray) mot förkylningen.
Jag kollade efter i almanackan och insåg att jag varit sjuk i över en månad, med undantag för några få dagar...och kände att det räckte nu!
Och som tur var tog läkaren mig på allvar när jag sa att jag inte orkar mer...herregud! Orken räcker till att jobba, men tar slut så fort man går innanför tröskeln hemma. Och så kan man ju inte ha det, det mår ingen bra av! Så nu är det antibiotika som gäller, och faktiskt så tycker jag att jag känner mig lite, lite piggare idag.
Idag har jag lurat hit min snälla mamma för att vara hundvakt en liten stund åt Pixi.
Måndagar och Onsdagar är lite jobbiga eftersom barnen går länge i skolan, och jag vill inte dra med henne till jobbet i tid & otid.
Nog för att hon är söt, Pixi alltså, men hon kan vara en riktig "pain in the ass" också.
På jobbet ligger inte allt fokus på henne och det märker hon av VÄL!
Idag har hon iallafall fått en ny tröja, fyndad på Tradera, som INTE var för stor! Den passade perfekt=)Den kommer att användas flitigt nu när det blivit kallt.
Just det- när mamma ändå var här fyllde hon upp frysen med lite bullar, och så tog hon reda på ett berg av styktvätt som blivit liggandes... Mera sånt Mamy! Och stort tack för hjälpen!
Efter jobbet åkte jag till ortens tatuerings shop- men inte för att tatuera mig, utan för att ta bort en gammal ungdoms grej...Jag verkligen avskyr den här tatueringen, som jag gjorde när jag var 16 år, och jag visar den ogärna. Men så här såg det ut före...
och så här ser det ut efteråt...
Nu ska den "läka" i upp till 3 månader. Lymfarna i kroppen tar hand om det som lasern skjutit sönder av färgpigmenten, och jag hoppas att de små lymfarna gör sitt jobb, för det var inte billigt! Och det gjorde riktigt ont dessutom.
Men som plåster på såren så tog laser tjejen även bort en liten leverfläck jag har på hakan. Ska bli kul att se om även den bleknar bort.
Väl hemma har alla hjälpts åt att städa huset, och nu ska jag försöka sticka klart min andra raggsocka, den första blev klar i helgen, och jag är riktigt stolt över att jag lyckades. Det har blivit några samtal till farmor mellan alla maskor, och hon har lyckats att förklara riktigt bra. Lena på jobbet har ochså varit en klippa och hjälpt till.
Och mitt uppe i allt som händer så här på en vanlig onsdag har vi tänt ett ljus för Peters pappa Rune. Vi minns, vi gläds åt alla fina minnen, och vi sörjer att han är borta.
Allt på en gång. Det är inte långt mellan skratt och tårar ibland. Men det är väl så livet ska vara?
Duktig du är som lyckats sticka raggsockor=) Måste bara lära mig det!!!!
SvaraRaderaJag förstår att det inte är långt mellan gråt och skratt..... 15 oktober förra året gick min svärmor bort,och fortfarande kan det kännas jobbigt....
Ha det så bra Kram Titti