En stjärna till på himlen...

Imorse fick jag ett tråkigt besked...farfar orkade inte käpa längre utan somnade lugnt och stilla in tidigt imorse, med farmor sittandes brevid. Hon hann dit och hon höll has hand när han tog sitt sista andetag.
Åh Gud vad jag har grinat idag!
Han är bara en sån person som SKA finnas i mitt liv, och jag kan inte riktigt fatta att han är borta.
Jag tog snabbt ett beslut att åka ner de 27 milen för att säga hejdå, på riktigt, en sista gång. För att verkligen förstå att han är borta. Och för att få ge farmor en stor kram.
Vi åkte till sjukhuset, till hans rum där han fortfarande låg kvar. personalen hade gjort honom fin, tagit på fina kläder, tänt ett ljus och lagt en filt på honom för att skyla det amputerade benet och lagt en fin grön kvist på filten. Men jag kände inte riktigt igen honom...det kändes så väl att det inte var farfar som låg där i sängen, så vit och så kall. Så oerhört stilla. Det var bara ett skal. Ett tomt skal, så tomt som någonting någonsin kan bli. Jag tror att han redan lämnat sin kropp och gått vidare till ett nytt liv. Och jag kan ärligt säga att jag är lite vidskeplig, och tror på andevärlden, att man kan få kontakt med "andra sidan". Men jag har alltid varit fär feg för att våga se.
Ni vet om man är rädd, och ensam hemma en kväll, när man tänker "om det är något här så vill jag inte se eller höra er"
Fast om farfar skulle få för sig att "visa sig" skulle jag bara bli glad och hoppas att jag fick ge honom en sista kram. Jag saknar honom redan så oerhört mycket!!!!

Sov gott älskade farfar!