Kl 21,30

Ännu ett minne susar förbi...

Julia var kanske tre månader och vi var på väg ner till min mamma i Karlstad för att sova över, bara jag och Julia. Det skulle bli hennes första natt hemifrån.
Hon satt och sov så sött i sin bilbarnstol brevid mig när jag körde, och hon hade en vit liten mössa på sig med volangkant och en finklänning eftersom vi skulle till mormor.
När vi kom till golfbanan här i Sunne så kom en känsla över mig. Jag kände att dig har vi bara till låns. Exakt de orden for genom mitt huvud utan förvarning. Känslan var obehaglig och jag ruskade bort den fort. Just de orden har aldrig kommit tillbaks, men jag har ett par gånger genom åren undrat varför jag kände så just då...

Min vän Lena skrev den här kommentaren  i föregående inlägg, och jag tyckte det var så fint. Och kanske det kan vara en förklaring till varför den känslan kom över mig då för så många år sen.



Ur: Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth.

Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och som nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände sig den gamla själen lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en godportion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem att komma över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden är kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän inte mamman kunde höra deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskap att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappa var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som han hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått sett var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick order att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda.
För människorna såg det ut som om flickan fick en mycket plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som den Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att bara låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt av tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Idag har vi vi i familjen sagt hejdå till Julia en sista gång. Sorgligt men ändå skönt att få känna henne en sista gång, klappa hennes hand och pussa hennes panna. Hon sover gott och vi tänker på henne hela tiden. Varenda minut. Älskade barn.

Vi har tur som har Victor. Han är vår motor, vårt allt just nu. Han har så sakteliga börjat ta sig ur sorgebubblan. Börjat med fotbollen igen, och idag har han varit med kompis första gången sen det hände.
Det är tomt när han är hemifrån och jag är en riktig hönsmamma, men han behöver också få stå på egna ben. Andas egen luft.

Och så har vi Pixi som också ger oss glädje och tröst. Hon är en klippa fast hon är så liten.

Krama om varandra och var tacksamma för det ni har.

Kram från mig